Året var 1989 – Väninnan från Öst-Berlin

Ett barn kvar på andra sidan. Murrester i en påse. Ett nedlagt kollektivjordbruk med konst. Kvaddade Trabanter. En gammal mamma som gråter över DDR. I maj var det som vanligt, muren stod där den stått i snart 28 år, sen augusti 1961. I min väninnas lägenhet på Stresemannstrasse luktade det terpentin. Hennes man var konstnär, målade stort i olja och innan han blev utköpt och fått lämna DDR hade han druckit kopiösa mängder sprit och hackat sönder sina målningar med kniv. Men nu var de båda i Väst-Berlin. Min väninna hade kommit över så sent som 1987 och varit tvungen att lämna kvar en 10-årig dotter där på andra sidan. För mig som turist var det lätt att korsa muren, åka S-bahn till Friedrichstrasse, gå genom en förstelnad passkontroll med eventuell visitation men för mina vänner var det omöjligt, hade man en gång lämnat DDR och delar av sin familj kunde man aldrig återvända. Ville man träffas fick man åka till Prag fast man i praktiken bodde 2 kilometer från varandra. Sönderslagna portar blev en symbol för frihet tidigt 90-tal. Min väninna klagade över den obefintliga barnomsorgen i Väst, den hade varit bättre i Öst. Strax intill muren i Kreuzberg låg i alla fall en Kindergarten där en punkare med rosa hår och fimp i munnen tog emot lille Ferdinand, 6 år. Jag som tvångsmässigt rest till Berlin hela åttiotalet för att gå på klubbar i gamla pissoarer där bleka håglöst drack blåa drinkar klockan tre på natten lärde mig se ett annat Berlin genom min väninnas ögon. Jag hade besökt henne då hon fortfarande bodde i Öst-Berlin, i en sliten våning i Prenzlauer Berg där hyran hade legat still i decennier på 40 mark. All rappning hade fallit bort från fasaderna och senare när muren fallit, blev hela denna stadsdel en tillflyktsort för konstnärer från hela Europa, lägenheterna var svårt förfallna, ägarförhållandena oklara, och alla portar som slutits minutiöst under DDR-tiden så människor inte skulle kunna spontanbesöka varandra och konspirera mot staten, de var sönderslagna. Telefonerna hade bara fungerat sporadiskt i DDR, sa min väninna, dessutom kunde de vara avlyssnade. Sönderslagna portar blev en symbol för frihet tidigt 90-tal. Mannen som inklädd indiankostym brukat skjuta pilbåge på innergården om söndagarna. Borta. Men nu var det fortfarande maj 1989, världen var statisk, och om den började luckras upp i kanterna genom Gorbatjov så märktes det ännu inte i Berlin, så jag åkte hem till Sverige men  framåt hösten tittade jag upp från några nattsvarta romaner och såg att människor klättrade på muren och slog på den med små hammare. Någon skulle senare skriva att det var första gången människor i realtid kunde se sig agera på tv. Jag vet inte, vad tänkte jag, att världen som vi mindes den, var förfluten nu. Att min väninna äntligen kunde träffa sin lilla dotter som blivit kvar i  DDR nu när muren var borta. Nästa gång jag reste till Berlin berättade hon att hon i arkiven hittat dokument som visade att hennes far, som varit en framstående arkitekt i DDR, hade angivit henne för Stasi. Jag köpte en liten murskärva i en plastpåse. Mina svenska vänner flyttade in i ett koleldat hus på Sontagsstrasse i Friedrichhein i öst. Vart de gamla hyresgästerna hade tagit vägen visste ingen. Mannen som inklädd indiankostym brukat skjuta pilbåge på innergården om söndagarna. Borta. De var vana vid Trabanter och kunde inte hantera hastigheten i västbilarna. Sen försvann hela DDR. Gick upp i återföreningen. Min väninnas mamma som älskade DDR skrev brev till sin dotter dagen då två länder blev ett. Hon skrev att gatorna i Öst-Berlin kantades av människor som grät. Hon tror att det är så, sa min väninna, hon ser dem verkligen, annars skulle ju hela hennes liv vara förspillt. Väninnan och hennes man köpte sedermera...