De brutala husens återkomst

Lådor av betong och transparent glas. Hus med insidan utanpå. Hus som inte flyttar på sig och knappt låter sig rivas. Katarina Wikars om den nybrutalistiska arkitekturen. Sextio- och sjuttiotalets brutalistiska byggnader har så smått börjat omvärderas. Tidigare utskällda och föraktade hus i grå betong tycks omfamnas av en ny generation entusiaster. I böcker och på poddar spirar ett nytt intresse. Samtidigt hotar fortfarande rivning många av de här husen och renoveringar har inte sällan gått hårt åt dem. Arkitekturhistorikern Marin Rörby har tillsammans med fotografen Tove Falk Olsson har gjort sin andra studie över denna epok i boken Sverige Brutal, uppföljaren till Sthlm Brutal. Husen med attityd, solitärerna. Om den tidiga modernismen hade idéer om den nya människans historielöshet så var det här en annan tid med andra behov. Brutalismens byggnader var satta att tjäna det allmänna, göra samhällsnytta. Storskaliga statligt finansierade bostadskomplex i England och i USA, offentliga byggnader, stadshus, skolor, sjukhus och bibliotek byggdes gärna i rå betong. Sociala ambitioner låg implicit i stilen. Följ med på en nybrutalistisk vandring i Stockholm med poeten och arkitekten Lars Mikael Raattamaa, där vi går igenom det nybrutalistiska manifestet av Reyner Banham från 1955. Ethel Delin berättar om villan i Djursholm hon beställde av arkitekten Leonie Geisendorf som varit elev hos Le Corbusier i Paris. Geisendorf stod också bakom S.t Görans gymnasium på Kungsholmen, som nu blivit studentbostäder. Och så ett besök i LO:s bortglömda betongpalats på en åker i Åkerberga.