Den hemliga historien om det svenska Ostindiska kompaniet

Ostindiska kompaniet är en av vår historias verkliga ikoner. Men en ny utställning på Sjöhistoriska museet i Stockholm kastar nytt ljus över verksamheten: Var det i själva verket ett smuggelföretag? Kulturredaktionens reporter Mattias Berg har utifrån den här utställningen, och med hjälp av historiker och annan expertis, granskat vår bild av det svenska Ostindiska kompaniet. Bland annat framkommer här att det var te, och inte det betydligt mer omtalade ostindiska porslinet, som gav företaget merparten av de enorma vinsterna. Mycket av teet såldes sedan vidare till smugglare, som förde in det i Storbritannien där tesalongerna hade blivit på modet och tullarna var höga på den omsusade varan. Dessutom ställs frågan om museernas uppdrag. För om det nu förhåller sig på det sättet, vilket relativt få människor ändå känner till - varför har vi då inte fått se en stor utställning kring den "hemliga historien" om svenska Ostindiska kompaniet? Eller andra både vetenskapligt och idémässigt inspirerande utställningar kring exempelvis det svenska folkhemmet eller stormaktstiden? Medverkar i reportaget gör Hanna Hodacs, marinhistoriker vid Högskolan Dalarna, liksom Lisa Hellman vid globalhistoriska forskningscentret i Berlin. Vi får även träffa Eva Myrdal, som är senior forskare vid Östasiatiska museet i Stockholm. Musiken vi hör är den kinesiska folkmelodin Ting Quan ("Lyssna till källan"), klaverstycket "La du Buq" komponerat 1768 och Sten-Åke Cederhöks "Ostindiska kompaniet". Mattias Berg [email protected]