Förintelsens sista vittnen

I år är det 80 år sedan andra världskriget inleddes och det här året kommer Förintelsens offer att hedras världen över. Men hur ska man få unga att lyssna? Kanske har Steven Spielberg svaret. Det finns något motsägelsefullt. Ja, mer än så: det finns något oöverstigligt i att se utställningar om förintelsen. En lätt känsla av skam. En känsla av att inkräkta på de döda och plågades liv. Och samtidigt måste vi se. Jag går omkring på en liten men drabbande utställning på Historiska Museet i Stockholm och ser. Där en väska som någon haft med sig till koncentrationslägret, där en fångjacka en av de första politiska fångarna burit. På väggarna texter: en tidslinje. 30 porträtt av gamla människor som överlevde plågoandarna och nu ser oss besökare i ögonen. Och så ett par rader under där de får framföra sitt budskap. Tydligt. Pedagogiskt. Och ändå helt omöjligt att förstå. Men inte omöjligt att ta till sig. För de som var med berättar. De ger detaljerna: som att det inte gick att spara lite bröd för det stals om natten, som att det var så trångt natt om en person vände sig i sömnen måste alla runtom vända sig. Som Franciskas möte med den man som arbetade på krematoriet och visste att han själv skulle brinna där för att inte kunna vittna efter kriget. 1993 filmade Steven Spielberg Schindlers List i Polen, en film han nog fick göra för att hans andra filmer dragit in så mycket pengar. Nu gjorde han den i svart/vitt, filmbolaget suckade och hoppades kunna sälja filmen på kassett för att få tillbaka pengar – en större publik skulle väl inte vilja se den. Skådespelarna som skulle gestalta offren hämtades till stor del från Israel, hela teamet var tyst – det kändes som att filma på en kyrkogård har Spielberg sagt. Filmbolaget hade bjudit in verkliga överlevare, en av dem kom fram när en scen var klar. Hon ville berätta mer. Och Spielberg startade The Shoah Foundation som intervjuat mer än 51.000 människor och som – med Spielbergs sedvanliga intresse för teknik – nu senast gjort veckolånga intervjuer med ett antal överlevare som fått svara på 2000 frågor. Deras svar har bearbetats med sofistikerat dataprogram och artificiell intelligens så att man nu kan ställa en fråga till bilden och nästan börja ett samtal. Ja, det var en museiman som ställde frågan på pressvisningen. Men hur fungerar det? Jag gick dit någon dag efter att utställningen öppnats. Det var proppfullt framför Spielbergs skärm. Gamla och unga. Spielbergs hightech är ett sätt att skapa direkt kontakt mellan historien och nuet. Ett annat ser jag i London där Photographers Gallery, ett av Europas viktigaste fotogallerier, visar bilden av Roman Vishniac. Mest känd som en vetenskaplig fotograf i Lennart Nilssons anda, men på 30-talet utsänd att dokumentera judiska samhällen i Östeuropa. Idag finns inget kvar av dessa samhällen utom Vishniacs bilder. Inget. Han är en saklig fotograf, hans bilder av människor på gatan och i affärer har ingenting av charmen hos 50-talets så kallade humanistiska fotografer, men är inte heller katastrofbilder. De är diskreta och därför så gripande. Som när han som jude vill fotografera i Berlin på 30-talet vilket judar inte får. Då tar han med sig sin lilla dotter och ställer henne framför ett skyltfönster så han kan dokumentera vad butiken säljer – redskap för att mäta skallar. Den utställningen borde tas till Sverige, både för sitt konstnärliga och sitt historiska värde. På väg ut från Historiska museet ser jag en monter från Lovön i Mälaren med några föremål. Till Lovön gick min första skolutflykt och jag minns att vi fick se vikingautgrävningarna. Nu ser jag något annat. Efter kriget fanns 185.000 krigsflyktingar i Sverige, i över 100 läger. Ett av dem alltså på Lovö med bland annat överlevande från Belsen-Belsen. Under de utgrävningarna inriktade på Vikingatiden har...