Första kvinnliga arbetarförfattaren Maria Sandel förevigad i sten

Kungsholmen i Stockholm har berikats med ett författarmonument ägnat arbetarförfattaren Maria Sandel, framhuggen av skulptören Sam Westerholm. Som allt annat inom kulturlivet blev arbetet och invigningen av Maria Sandelsmonumentet fördröjda av pandemin, men nu är stenen alltså färdig och på plats, i Sankt Göransparken vid Fleminggatans slut. Skulptören Sam Westerholm är född 1947 i Finland men utbildad i Sverige och sedan länge verksam utanför Ösmo på Södertörn, och kanske mest känd för sina huvuden i olika storlekar, ofta humoristiska, som han ställt ut i stora grupperingar, men också kyrkliga skulpturer och stenreliefer, alltså stentavlor med huggna bildmotiv. Han gjorde en Ivar Lo-staty med relieftavla vid Tungelsta station på uppdrag från arbetarrörelsen, och det gjorde han så bra att han från samma håll och från Maria Sandelsällskapet samt Stockholm stad fick uppdraget att göra en stenrelief om Maria Sandel. Karsten Thurfjell har besökt Sam Westerholm ett antal gånger under 1½ år och följt hans arbete med den här stentavlan. Maria Sandel var vår första kvinnliga arbetarförfattare. Hon föddes 1870 i en fattig familj på Kungsholmen. När hon var fyra år dog hennes far och hon måste tidigt börja arbeta. Men hon ville skriva, och vid 18 då hon emigrerat till USA där hon bodde  fyra år, debuterade hon med några dikter i den svenskspråkiga tidningen Nordstjärnan. Tillbaka i Sverige gav hon trots knapp ekonomi, en svår hörselskada och en allt sämre syn ut sin första novellsamling 1908, när hon var 38. Den hette Vid svältgränsen, och beskrev tragiska kvinnoöden. Det blev sedan totalt sex skönlitterära böcker, samtidigt som hon skrev kampdikter och debattartiklar, framför allt i arbetarpressen. Hennes böcker är verkligen realistiska skildringar av hennes vardag bland de fattigaste arbetarfamiljerna, deras sorger och glädjeämnen kring sekelskiftet 1900. Hon väjde inte för något i sina skildringar, som homosexualitet, prostituerade, barnamörderskor eller pedofiler, i vilkas medvetande hon trängde in. Om det är någon man tänker på i texter om och av Maria Sandel så är det Emile Zola, också en som inte väjde för eländet. På sin tid var hon rätt känd, och efter sin död fick hon en gata på Kungsholmen uppkallad efter sig. Men när den nästa "gyllene generationen" arbetarförfattare klev fram på 30-talet, Ivar Lo, Harry Martinsson, Moa Martinsson, Eyvind Johnsson, hamnade hon i skuggan. Maria Sandel är fortfarande en referens för de som gärna läser arbetarförfattare, och några av böckerna trycks om då och då. Virveln och Droppar i folkhavet går att få tag på nu, men de andra hittar man nog enklast på bibliotek eller litteraturbanken.se. Vi börjar reportaget den 22 april 2020, då Sam Westerholm får ett 1,4 ton tungt block av skånsk Bjärlövsgranit levererat till sin ateljé utanför Ösmo på Södertörn. Pandemin är en dryg månad gammal och vi gör intervjun med munskydd på oss. Två veckor senare, den 10 september 2020 är jag hemma hos Sam Westerholm igen, i hans utomhusateljé nära Ösmo, för utomhus måste man vara när man hugger i sten. Stenblocket har nu alltså fått strukturen framhuggen, och från den skrivande Maria Sandel till vänster sträcker sig tre rader med olika scener ur hennes böcker, ungefär som serierutor, om man kan tänka sig serierutor huggna i tung, grå granit. Stenen är täckt av vitt damm, men med lite vattenspolning mörknar den, blir blankare och vackert gråbrun. Man kommer faktiskt att tänka på medeltida kyrkotavlor när man ser Sam Westerhoms scener. En är från romanen Droppar i folkhavet, som delvis utspelar sig bland prostituerade. Vi ser en man på gatan som uppfattar tre hetärer, som dom kallades, samtidigt som en ficktjuv stjäl hans plånbok ur rockfickan. Till vänster om dessa kramar två kvinnor varandra under intimt samspråk. I romanen kommer huvudpersonen hem till en grupp prostituerade där två av dessa kvinnor har en lesbisk förbindelse. Bordellens kvinnor skildras som dom är, utan fördömande, snarare som...