Josephine Baker och det svartvita begäret

Blackfacesångare, jazzmusiker, kokain, afrikansk konst och Josephine Bakers bara bröst har tagit över dansmuseet i Stockholm. Utställningen Noir & Blanc handlar om frigörelse. Och rasism. I tjugotalets Paris, nådde fascinationen för det svarta, svart skinn, svart kultur, Afrika, en sorts yrvaken kulmen Artister strömmade till staden från det grovt rasistiska USA och upplevde en frihet och möjlighet att verka och bli stjärnor som ingen annanstans. Den främsta symbolen för den här tiden, en är sångerskan och dansaren Josephine Baker.Jag vandrade längs Champs-Élysées, med min tiger i koppel!   Baker famnade den nya tiden glupskt och gjorde en explosionsartad, hejdundrande, vildsint succé när hon anlände till stan 1925 och behöll sin stjärnstatus genom hela livet. Men hur var det egentligen att vara svart megastjärna i denna märkliga miljö av befrielse och grov fördomsfullhet på en gång?   Jenny Teleman träffar skådepelaren Nanna Blondell och hennes monolog som hon skrivit om Josephine Bakers liv. Om en fattig flickas frenetiska behov av revansch, hennes tolv adopterade barn och hjältearbete i franska motståndsrörelsen.    En titt inte under utan förbi den berömda banankjolen, ett försök att strunta helt i bananskjolen för att istället se vad som drev de svarta artister som vad de än gjorde dyrkades, men också får bära det vita väst behov av en ångande sexuell vilde, ett naturbarn att älska en stund innan allt går tillbaka till ordning och reda, vithet och civilisation på scenen och i samhället.  Erik Näslund som satt samman utställningen Noir & Blanc visar också hur Marlene Dietrich i en hårig gorilladräkt sammanfattar en hel epok, som aldrig riktigt tagit slut.Jenny Teleman [email protected]ällningen Noir & Blanc på Dansmuseet i Stockholm pågår till och med den 5 mars 2017