Zarah Leanders väg från hemmafru i Värmland till Nazi-Tysklands favorit

Zarah Leander var sångare och filmstjärna. Hon slog igenom på 30-talets svenska revyscen och blev Hitler-Tysklands favoritartist. En ny stor biografi berättar om hennes vägval och dess konsekvenser. (Ur reportaget.) Det som har blivit Zarah Leanders signaturmelodi och som namngett biografin av Beata Arnborg - som heter "Se på mig" - var egentligen en sketch i 1929 års Rolfrevy, en parodi på Greta Garbo. Det var också Zarahs väg in på scen. Ernst Rolfs revy var på turné, och Zarah Leander - då en ganska fattig hemmafru med två barn - såg att namnet på föreställningens primadonna saknades i tidningsannonsen inför turnéstoppet i Norrköping. Hon satte sig på bussen för att få sjunga upp för Rolf. Det fick hon inte. Så här skriver Beata Arnborg i biografin: "Det var Zarah som den gången visade sin medfödda värmländska envishet: Vi väntar, sa hon bara, med dödsförakt i sin vackra stämma, och så blev det. Några minuter senare kom Rolf ut, i ytterkläder och på betydligt bättre humör. Hans blick föll på Zarah, och han stirrade på henne en lång stund. Sedan föreslog han, till vår måttlösa förvåning, att pianisten omedelbart skulle slå sig ned vid pianot för att ackompanjera »tösen«. Historien får avslutas av nöjesprofilen Uno »Myggan« Ericson och hans version av hur stjärnan i Zarah äntligen blottades: »Hon klämde i med Vill ni se en stjärna. Rolf blev förstummad och sa: - Ni var fanimej en överraskning. Ni får rycka in på fredag i Borås." I biografin "Se på mig" tecknar Beata Arnborg svensk 1900-talshistoria. Vi får följa en frejdig och musikaliskt begåvad Sara Stina från uppväxtåren i Värmland, genom det svenska revylandskapet med Gösta Ekman, Ulla Billquist, Karl Gerhard och Jules Sylvain och genom kärleksaffärerna hela vägen till det som blivit hennes eftermäle: uppburen och hyllad filmstjärna i det nazistiska Tyskland. Hon försökte resten av livet behålla strålglansen - utan tredje rikets fläckar... Zarah Leanders liv verkar mera spännande än många av de filmer hon gjorde. Egentligen så var platsen längst upp på den tyska filmpiedestalen vikt åt Marlene Dietrich. Men hon frånsade sig samröre med nazisterna och flyttade till USA Platsen på toppen var vakant. Och ni hör ju vilken typ som där skulle vara: den mörka rösten, förförerskan, hon som inte är en vanlig kvinna. Zarah, som hade gjort succé på scen i Wien kunde också välja mellan USA och Tyskland. I Filmjournalen 1937 säger hon: "Hollywood har så många av min typ, Berlin har ingen. Är det inte bättre att vara den första i Berlin än en av de tio, nej en av de hundra i Hollywood" Zarah blev Die Leander med hela Tyskland. Hon blev också Die Leander med dem som inte längre var önskvärda i Tredje Riket. Den Betty Boop-liknande "Kann den liebe sünde sein", alltså "Kan kärleken vara synd?", känns väl som en oskyldig svängig bit, men den fick förstås symbolisera den kärlek som helt plötsligt nu var förbjuden: från att ha varit en frigjord bubblande kreativ mylla för ALLA konstformer där ALLA fick vara med, så förvandlades Berlin under nazisterna till nåt strömlinjeformat, blont - och livsfarligt för den som inte följde den ariska normen. Men gay-ikon blev hon, Zarah. Med sina 177 centimeter och breda kurvor kunde hon också ta sig det fysiska utrymmet som nästan annars bara män hade rätten till. En av Sveriges Radios förra Tysklandskorrespondenter har berättat om hur det på varje konsert med Zarah Leander ängst fram satt bögar som klämde i med ett rungande NEIN, i "Kann denn liebe sunde sein". Det är isande obehagligt, och det känns... nära.. att läsa om hur diktaturen i Tyskland hårdnar och hur kriget väller in. Och samtidigt så förhandlar Zarah - kanske politiskt tondöv - med tyska filmbolaget UFA om mer pengar för sina filmer, och hon tar emot minkpälsar för en halv miljon kronor i present när andra svalt. Hur slutar man märka att kollegor försvinner? Kan hon verkligen ha varit den politiska idiot hon själv hävdade? Var hon bara en aningslös reklampelare för den...