Skönheten, del 3

Ett program om Beethoven, Schubert och en målning på väggen i en klostercell som förändrade allt. Medverkande: Edith Söderström, sångerska och manusförfattare. Leo Spauls, skådespelare och dramatiker. Guido Zeccola, kulturredaktör och författare. Min första lektion tog jag redan i femårsåldern. I femton år skulle jag sitta framför pianot och försöka traggla mig igenom Schubert och Beethovens enklare repertoar. Jag blev aldrig särskilt bra. Det var något med händerna. Trots att mina fingrar var smala och smidiga fick jag dem aldrig att lyda.

Jag kom inte längre än till Chopins regndroppspreludium, vilket inte är långt alls med tanke på alla år jag satt där och övade. Det var bara en sak jag behärskade. Jag kunde improvisera. När jag lade undan noterna blev allting plötsligt möjligt. Istället för att öfrtvivlat försöka få händerna att följa noterna på papperet kunde jag gå inåt och låta händerna få eget liv. Det blev märklig musik, men det blev min musik.  Det blev aldrig någon musiker av mig. Men jag lärde mig vad musik var. Jag satt och klinkade vid pianot, det var inga avancerade melodier, men den som lyssnade noggrant kunde höra vem jag var. I musiken avslöjade jag allt.