Tonsättaren Ruth Crawford Seeger – pionjär inom musikalisk modernism

Tollans musikaliska - Podcast autorstwa Sveriges Radio

Kategorie:

När den amerikanska tonsättaren Ruth Crawford Seeger är mellan 29 och 31 år komponerar hon de verk som långt senare ger henne en rättmätig plats i musikhistorien som en nyskapande tonsättare.

Ruth Crawford föds i Ohio 1901 och utvecklar en kompositions­stil som ingen an­nan i världen har gjort tidigare. Efter ett Guggenheim-stipendium i Europa reser hon hem och gifter sig med den 14 år äldre musikvetaren Charles Seeger. Hon föder fyra barn: Mike, Peggy, Penny och Barbara och tar även hand om tre barn från Charles Seegers första äktenskap, bl a den le­genda­riske folksånga­ren Pete Seeger. Även Mike och Peggy Seeger är välkända folkmusiker.Det trista är att hon sam­tidigt slutar tonsätta sin egen mu­sik. När hon dör 1953, endast 52 år gammal, har hon just börjat komponera igen. Det gör tra­giken ännu större och kvinnan Ruth Crawford Seeger en utmaning att försöka förstå.Hennes man gör först klart sitt förakt för kvinnliga tonsättare: "Din lilla kvinnosjäl som du kuvar genom att vara den mest manlige av konstnärer - musikern". För sina barn för­klarar Charles See­ger barn att "kvinnor inte kan komponera symfonier".Senare blir dock Charles Seeger Ruth Craw­fords starkaste stöd och de arbetar in­ten­sivt till­sammans med idéunderlaget till hen­nes komposi­tioner. Ruth Crawford går inte sällan emot hans teore­tiska este­tik. Trots att han varnar henne för att skriva för stråkar ger hon sig i kast med den stråkkvartett som kommer att bli hennes främsta komposition.Ett annat märkligt och vackert stycke, banbrytande med sitt pulserande kluster, är  To A Kind God av den då 29-åriga Ruth Crawford.  Hon tonsatte stycket redan 1930 - 20 år innan denna tek­nik skulle få sitt genombrott i Tyskland i det vi idag kallar en fullständig serialism. Verket skriver Ruth Crawford faktiskt i Berlin som den första kvinnliga tonsät­taren att erhålla ett Guggenheim-stipendium. Först 60 år senare får To A Kind God sin ur­premiär, nämligen 1994 vid Aldeburghfestivalen.Vad är det då som gör detta stycke musik så enastående för sin tid? Jo, själv kal­lade hon det dissonant musik. Ruth Crawford hade aldrig hört ös­ter­ländsk mu­sik, t e x buddistiska munkars meditationer, men hade fått dem be­skrivna av Charles Seeger som "ett komplext dis­sonant ljud-flor". Hon skriver här en slags världsmusik och hon vill an­vända ord ur nå­gon en­gelsk över­sättning av den indiska Bhagavad Ghita, men hon finner ingen och löser upp­gif­ten genom att skapa egna ord. Hon uppfin­ner både kon­so­nanter och voka­ler. I To A Kind God skri­ver Ruth Crawford in 12 rös­ter, en för varje ton i den väster­länd­ska skalan, och i styc­kets klimax hörs alla to­nerna samtidigt. En slags sam­mansatt mass-tonart.I ett brev till tonsättarkollegan Vivian Fine samma år som hon skrev To A Kind God - 1930 alltså - uttrycker Ruth Crawford sin besvikelse över romantik, neoklassi­cism, amerikansk mainstream-symfonisk jazz och tolvtonsättaren Arnold Schönbergs cerebrala övningar: "Här i Europa hoppas jag finna en stor tonsät­tare som frodas ur en mylla av både konsonans och dis­sonans. En mäktig musik som inte enbart är torrt in­tellektuell utan även bär en djup enkelhet - en känsla om man vill använda det ordet - som knyter an till vanliga män­niskor lika myc­ket som till de intel­lektuella".Denna dröm-tonsättare skulle bli Ruth Crawford själv som med några få verk, komponerade mellan 1930 och 1932, skriver in sig i musikhisto­rien, inte enbart som en av USA:s främsta tonsät­tare utan även på en central plats inom hela 1900-talets musi­kaliska litteratur. Stråk­kvartetten från 1931 räknas som hennes mästerverk.Sin tidiga musik beskrev Ruth Crawford som ett "träd av ljud och klangfärger". Nu ville hon ha horisontella linjer, "reda ut tilltrass­lade nystan och finna en tråd i en hög av rot­lösa, trädlösa löv". I formen bäddade hon in rika mönster vilka hon jämförde med komplext designade persiska mattor. Men liksom det i dessa mattor vävdes in små defekter och förskjut­ningar kom­po­nerade...

Visit the podcast's native language site