Lisa och minorna i öknen

Efter två timmars bilfärd rakt ut i öknen stannar chauffören. Han vill visa något. Där ligger tre odetonerade minor, prydda med rosa plastblommor så att man inte ska råka trampa på dem. Precis bredvid ligger en mur lika lång som Sverige, ovanpå patrullerar soldater. Veckans Svensk i Världen är Lisa Requin, på plats i Västsahara.

I Svensken i Världen kollar vi läget med alla de svenskar som lämnat sitt hemland, tillfälligt eller för gott. Lisa Requin jobbar i vanliga fall på ett tryckeri och gör visitkort. Nu är hon i Västsahara för att dokumentera livet i flyktinglägrena där. För trots att eldupphör nåddes redan 1991 och en folkomröstning utlovades så har inget hänt. Marocko ockuperar fortfarande nästan hela Västsahara och en fjärdedel av alla västsaharier bor fortfarande i flyktingläger i Algeriet, på andra sidan en sandmur lika lång som sträckan Stockholm-Rom.  Men när livet står på paus, vad gör man då? Flyktinglägrena har börjat likna vanliga städer och det har växt fram ett slags virtuellt Västsahara i exil. Många i flyktinglägrena föddes där och har aldrig sett sitt hemland. Lisa Requin rapporterar från det stora flyktinglägret Smara, döpt efter en stad inne i Västsahara. Det ska visa sig att det inte alls är så mycket misär som hon hade trott, snarare glädje och framtidstro. Och så får hon ett ihoprullat papper med en liten rosa rosett: hon är bjuden på kvinnofest.